Artikkelen baserer seg på artikler om Per Bals i tidsskriftet, Västerbotten, utgitt av Västerbottens läns Hembygdsförening og Birger Ekerlids bok, De tvångsförflyttade.

Familie

Per Markus Persson Bals (1898-1986) ble født i Karesuando. Foreldrene var reindriftsutøvere. Per Bals giftet seg i 1924 med Anna Maria Blind. Hun døde i 1925. Per Bals giftet seg deretter i 1933 med Hilma Kristine Persdotter. Paret fikk fire barn; Per Henry (1933), Netty Maria (1935), Märta Helena (1936) og Ingrid Marianne (1938)

Per Bals flytter til Vilasund

Per Bals var en av reindriftsamene som ble tvangsforflyttet da reinbeitekonvensjonen mellom Norge og Sverige ble underskrevet i 1919. Ved inngåelse av reinbeitekonvensjonen ble de norske reinbeiteområdene stengt for svenske samer. Dette var reinbeiteområder som svenske samer hadde brukt i mange generasjoner. Stengningen førte til at det ikke var tilstrekkelig med reinbeiteområde for alle samene som hadde reindrift med utgangspunkt i Karesuando. Et 30-talls reindriftsutøvere måtte derfor flytte sørover. En av disse var Per Markus Bals.

I 1926 begynte Per Bals en vandring fra Karesuando mot sør, som fem år senere skulle ende i Vilasund ved Tärna.  I februar 1926 tok han med seg reinflokken på 200 dyr og startet vandringen. Det var med både sorg og forventninger Per Bals forlot Karesuando. Sorg over å forlate foreldrenes reinbeiteland og sorg over at ektefellen var død. Men samtidig en forventning om nye fremtidsutsikter ved reinbeiteområdene i Tärnafjellene. Døren til fremtiden var åpen. Per Bals var ikke alene. Det var flere samer som ble tvangsforflyttet sørover, blant annet Olof Andersson Omma med ektefellen, Kristina. Det var et tusentalls reiner i følget.

Den fem år lange vandringen gjorde et midlertidig opphold ved Tjengalluokta ved Jokkmokk. Her ble Per Bals og Olof Andersson Omma i fire år. På grunn av begrenset beiteområde, også i traktene ved Jokkmokk, ble Bals og Omma anmodet om å fortsette vandringen mot sør.

Ett av problemen med tvångsförflyttningen var att de flesta nordsamer enbart talade nordsamiska eller finska, medan sydsamerna talade sydsamiska eller svenska. Förutom språkförbistringen fanns skillnader när det gäller renskötselkulturen. Nordsamerna hade en extensiv renskötsel med stora renhjordar medan renskötseln i syd skedde intensivt i mindre skala.

Per Bals hadde allerede i 1928 vært i Tärnaområdet for å undersøke reinbeiteområdene. Han hadde funnet områdene godt egnet for reindrift, og var derfor positivt innstilt på å fortsette vandringen sørover. Bals og Omma fortsatte vandringen mot Lycksele i februar 1931. Etter en måneds vandring med reiner og husgeråd kom de til Umbyens reinbeiteområde. Bals og Omma slo seg ned ved Överuman på en gammel sørsamisk boplass ved Strimasund.

Balskøta

Som reindriftsutøver hadde Per Bals behov for et oppholdssted i Spjeltfjelldalen, og her satte han opp ei køte i (når ?). Han ble plaget av hjertekrampe og så seg nødt til å selge hele reinflokken. I 1947 solgte han 365 reiner og fikk utbetalt 18 000 kroner. Deretter solgt han 160 avlsreiner og fikk utbetalt 11 000 kroner.

Samemuseum

Etter at reindriften var avsluttet begynte Per Bals i 1957 å fundere over å lage et samemuseum i Vilasund. Han hadde opp gjennom årene samlet mange samiske gjenstander som han gjerne ville vise til omverdenen. Helsa var blitt bedre, og han kom over en flyttbar tømmerstue som han kjøpte og brukte som museum. Utgiftene til riving, flytting og oppsetting var så store at Per Bals gikk tom for penger. Han arbeidet natt og dag og måtte til slutt låne penger for å få satt opp tømmerstua - museet som fikk navnet Per Markus Bals museum. Per Bals skrev 49 tiggerbrev til sveriges rikeste personer, til og med til Kongen. Men han fikk ingen økonomisk støtte. Museet inneholdt 450 gjenstander, de fleste av samisk opprinnelse. Det var ting etter foreldrene til Per Bals, ting som Per Bals selv hadde brukt og innkjøpte gjenstander. Museet er lagt ned og tingene befinner seg ved  ?? Med tiden er det muligens en eller annen som ser hvor verdifull samlingen er, og vil bringe den fram i lyset igjen.

Per Bals – opptatt av det samiske språket

Per Bals var opptatt av det samiske språket og samlet inn minst 5 000 samiske ord, som ble oversatt til svensk, finsk og engelsk.

Per Bals var skrivekyndig og har skrevet ned blant annet historien om vandringen fra Karesuando til Lycksele. Han har også skrevet en beretning om samenes urfader, som ifølge et sagn skal være Aslak. Beretning har fått navnet; Morgonrodnaden. Periodvis medverkade han med artiklar i tidningen Samefolket.

Fra Per Bals egen beretning om tvangsforflyttningen tar vi med enkelte utdrag:

På den tiden, på tjugotalet, stängde norskar alla flyttingsleder på norska öar och uddar för svenska rensamer. Därför blev det trängre i sommarrenlandet. Trettio samefamilier måste lämna sina forna boplatser med svidande hjärta, och på grund av myndigheternas hårda bud byta till sig land i söder. Myndigheterna kungjorde och gav verterligt för alla följande: «Vilka är villiga att fara? De som vill fara får all sorts hjälp och stöd som behövs för renflyttingen, både för transporten av familjerna och husgeråden, likeså för bevakningshjälp när det behövs.»

Men framtiden visade att det mesta av dessa muntliga löften var endast munväder. Många nappade emellertid på den kroken och anmälde sig till flyttningsföljet. Jag och min kamerat Oulla (Olof Andersson Omma) skrev på detta papper. Resan började i februari 1926 från Övre Soppero utefter hästkörvägen til Jukkasjärvi till Krunavaara. Därifrån til Pultca och därifrån till Norra Kaitum och Mellan Byn över Store Lulevatten.

………………..

Hela vägen var rätt så bra renbete. Endast några brunrenar och nåron kalv tröttnade och övergavs på vår flyttningsväg. I Ultevis var gott om renbete, men hemskt mycket odjur (järv, varg och andra). Vi sköt på dem och vaktade över renarna natt och dag. Myndigheternas löfte om hjälp såg vi aldrig till och fick den aldrig.

Några gamla oxar råkade likväl rymma, men dessa fölorade vi inte helt, därför att andra människor kände igjen våra märken, sålde renarna och skickade pengarna till oss.

………………..

Ett tusenniohundratrettioett (1931) körde åter svenska myndigheter oss söderut til Västerbotten – Tärna socken skrev som adress och Norra Storfjället uppgavs som boplats.

………………..

Per Bals giftet seg andre gang med Hilma Kristine Persdotter. Han skrev følgende om boforholdene:

Boningshuset var ett rum i min svärfars gamla timmerstuga på gaveln, fyra gånger fem meter för fem personer – med farmor! Vi både bodde och lågo i samma rum och dessutom en åttonde person – en piga ibland. Märkvärdigt att det inte någonsinn blev strid eller träta i vår familj på grund av rummets trånghet, fastän hela golvet bara var tjugo kvadrameter till ytan. Kanske var det så att vi alla kände och förstod att så var det varmast och trevligast i detta ödemarksområde. På den tiden fanns ej nöjen, inte något elektriskt ljus och värme. All trevnad och tidsfördriv bedrevs inom ramen för hemarbetet. Icke endast bostaden var liten och trång, utan även hela vår egendom var liten och lätt att överblicka – en ko, en kalv och två får. Ej heller var renarna fler än jag ensam bland andras renar lättvindigt klarade av att bevaka och sköta också mina egna.

Ført i pennen av

Artikkelen er skrevet av Dag Brygfjell og Birger Ekerlid august 2022.

Historien om Per Bals er omtalt i boka, De tvångsförflyttade, som inngår som ei av tre bøker i boka Fjäll i förvandling, skrevet av Birger Ekerlid. Boka koster 200 kroner + frakt og du kan kjøpe boka ved å bruke dette kontaktskjemaet

Tilbake til Visit Helgeland